Älskade Fjällvägen
Idag har jag fått ingenting gjort. Jag skyller på ensamheten. Har varit helt själv idag och förr älskade jag det. Att umgås med mig själv var då fett prioriterat men nuförtiden hatar jag det. Idag borde jag städat lägenheten kliniskt, men någonstans mellan Extreme Home Makeover och Youtube förlorade jag det som skulle blivit en effektiv dag. Efter många missade bussar kommer iaf Peter hit så vi kan städa lägenheten då den ser ut som HEJKOMOCHHJÄLPMIG och det är besiktning imorgon.
Ska bli så jädrans skönt att komma bort från Uddevalla. Okej att det bara är en halvtimme bort, men gud som haver barnen kär så slipper jag den här staden. Jag finns kvar, men med en betydligt snyggare lägenhet och en underbart gossig pojkvän som gör jävligt go gorgonzolasås.
Trots allt kommer jag sakna min lägenhet. Här har det samlats minnen under den tid som sägs vara den bästa i hela livet - gymnasietiden. Min lägenhet på Fjällvägen har varit mer eller mindre en fritidsgård och dörren har i princip stått öppen för alla. Den legendariska lappleken kommer nu symboliseras med mina 38kvm och den kommer vara saknad. Kommer aldrig få till en så bra lapplek som man kan få i mitt kök. Jäklar vad här har skrattats. Åh vad här har gråtits (gråtits kan det väl inte heta?) Men det jag kommer sakna mest är alla jävla pluggnätter som spenderats här. Speciellt mina och Peters. Trodde aldrig man kunde få så många minnen på 1 rok, men tydligen går det och huvudingrediensen är la älskvärda vänner.
UTFLYTTNINGSFEST SNART!