Torsdag - det var en gång...
Over and out. Över 3 år, så lång tid som bara nu är helt slut och det känns förjävligt. I långa drag vet jag att det här var det bästa men jag hatar nutiden. Jag kommer sakna dig så förbannat mycket och jag bävar inför alla utekvällar då musiken dött ut och kvar står med stor säkerhet en alldeles för full Evelina med jävligt taskigt förnuft som kan ditt nummer utantill. Jag kommer aldrig att glömma dig och någon gång i framtiden kanske vi faktiskt sitter på ett plan till Paris...
Sex and the cityboxarna förgyller nu min vardag och det är i och för sig inte heller så pjåkigt (varför använde jag mig av ordet pjåkigt undrar jag nu. blir till att skriva upp på ord-som-är-för-pinsamma-att-använda-sig-av listan direkt.)
Ja, Satc funkar bra som terapi, eller mer sidoprojekt i jakten på.. ja vadå? Lycka? Äh jag vet inte.
Iaf, vi har 3 avsnitt kvar nu sedan är vi fullt utbildade inom hur man ska fånga (vadå igen?) lycka? Äh jag har ju sett det förr och vet hur det slutar.. Förhoppnigsvis likadant för oss som för Carrie. Men å andra sidan är verkligheten sällan som på TV. Blä.