Evelina

För ovanlighetens skull har helgen varit nykter men absolut den bästa på hela sommaren. Åkte innan tuppen gal till Göteborg där jag mötte upp mina homies Malin, Elise och Peter för att senare transportera oss till Skara Sommarland. Har aldrig varit där förut och jag kan inte förstå hur alla 7-åringar ?åkte? alla vattenbanor utan att ge ifrån sig ett enda skrik. Jag skrek för hela sommarlandet och hade dödsångest varje gång jag åkte utför. Hur kul som helst var det! Sen åkte vi till Skövde och var allt för trötta för att hitta på nått på kvällen så vi slappade bara i Malins brors lägenhet. Vi åkte hem till Göteborg ganska tidigt och eftersom jag hade väldigt bråttom till Uddevalla välte en lastbil i Kode så jag fick sitta i kö en timme. Resten av helgen har jag spenderat med min hangaround Jocke. Den jäveln vann över mig i minigolf, även fast jag ledde med 9 bollar i mitten av banen. Samma jävla visa andra varvet. Vann med 1 boll även fast jag ledde innan sista hålet. Förbannade hål 18.

Jag funderar på vad som händer.

Händer och fötter.
Det blir bara svårare och svårare, och jag förnekar det bara ännu mer.

Ikväll efter jobbet hände något väldigt oväntat, men fruktansvärt underbart. Jag kände att en 10 minuters gångväg från Kampenhof till sjukhuset inte låg mig för, efter att ha jobbat från 13-22, så jag tänkte ta en stadsbuss. En tant frågade mig lite om när bussarna skulle gå och vi började prata om vi började prata om dragspelstämmor, framtid och ambitioner. Så jävla trevligt det var att sitta och prata med den här tanten och jag blev tamefan förtrollad av henne. Hon upprepade hela tiden hur rar jag var och att det första hon tänkte när hon såg mig var "vilken rar tös hon måste vara". Vi pratade om mina ambitioner inför framtiden och hur mycket jag verkligen verkligen verkligen vill bli psykolog, och vi hade exakt samma värderingar och tankejargonger även fast hon säkert var 40 år äldre. Hon sa hela tiden att jag verkligen passade för yrket eftersom hon sa att den utstrålningen, förståendet och motivationen som jag tycktes hade hon aldrig sett i en så ung människa. Hon hade liknande utbildning och hade tydligen skapat en telefonjour för människor som behövde någon att prata med. "Någon att tala med". Jag lyssnade på henne och kände att det där är ju jag förfan! Som i pensionssparareklamen. När min telefon ringde svarade jag bara hastigt och sa att jag inte kunde prata och tanten bara skrattade.

Efter att ha pratat i en halvtimme kom bussjäveln och jag kände att jag verkligen behövde mer tid med tanten och jag ville verkligen inte gå av. Efter att jag tackat för pratstunden och sagt att hon gjorde mig mer motiverad till mitt val av framtid blev hon så rörd att hon fick tårar i ögonen. Hon gav mig en kram och gav mig 100kr. "För att du är en så underbar människa och som lite hjälp när du sitter i din lägenhet utan mat" var hennes motivering. Jag klämde till med att jag inte kunde ta emot pengarna, men hon praktiskt taget tvingade mig. Efter att jag gått av bussen började jag skratta och sen gråta. För att jag kanske aldrig träffar henne igen..

Jag hade utan tvekan bjudit in henne på kaffe så snart som möjligt, men jag vet inte ens hennes namn.

Fruktansvärt mysig kväll igår med Elise. Först vi jag iofs jobba över till 22, men det var helt ok. Hade lite ångest för jag tog ledigt idag så det var bara bra. Satt uppe i mitt kök, hinkade i oss en jävla massa kaffe, pratade bl.a. om våran Amsterdamtripp (Red Light District) som kommer äga rum i oktober. Vi var helt i extas när vi knäckte nya bra idéer och det känns som vi har ett bra syfte och engagemang i resan nu. När klockan blev 3 kunde jag inte sitta pp längre eftersom jag bokstavligt talat skakade av allt kaffe. Kunde däremot inte somna förrens tidigt imorse. Ringde till den personen som jag minst borde göra vid 4, eftersom hans röst kan göra mig sådär äckligt lugn och kanske hade det varit lättare att sova. Samtalet blev en besvikelse, men vad kan man förvänta sig klockan 04.00 av någon. Jag blev fruktansvärt förvånad när Elise vaknade 5 minuter senare och sprang till mitt kylskåp och yrade om att hon var sugen på kebab. När hon sprungit runt i lägenheten och i princip letat efter kebab visste jag fortfarande inte om hon gick i sömnen eller bara var jävligt hungrig. Det visade sig att hon var jävligt hungrig. Gick ut på balkongen för att ta en cigg och få luft och jag vet inte riktigt vad som hände men vi började gapflabba och jag blev rädd för att bli vräkt. En mystisk herre var ute och gick och jag undrade om han var jävligt morgonpigg eller hemlös. Sen jämförde Elise en fiskmås som flög förbi med Rasmus på luffen.

Det första vi gjorde på morgonen var att springa till Matakuten och köpa kebabpizza.


Fruktansvärt meningslöst blogginlägg men jag kände att jag var tvungen att skriva ner det.
Nu måste jag duscha, första drinken ska drickas om 1 timme.

Jag är en väldigt självständig människa som egentligen inte behöver någon att dela allt med. Som inte behöver ha några direkta råd vad det gäller någonting, utan klarar mig bra själv i de flesta lägena. Jag är absolut ingen ensamvarg, utan kan bara tycka att ensamheten kan vara behaglig ibland. Genom att umgås med sig själv får man aldrig någon annan att skylla utan bara sig själv.
Inte förrens ikväll har jag ifrågasatt min egenskap och funderar på hur bra jag egentligen klarar mig själv. Den enda kvällen jag antagligen sovit ensam i min lägenhet på hela sommaren. 

Annika Norlin har rätt när hon menar att  "Loneliness is better, when you're not alone"

 Det hade varit skönt om någon vara här nu. De hade inte ens behövt pratat så mycket med mig ,utan bara jag hade hört att jag inte var själv. Typ en Peter, vars telefon plingar hela tiden. En Malin, som klagar på att toapappret är slut. Varför inte en Elise, som tar upp hela sängen när läggdags väl kommer till kritan. Jag saknar er ikväll!

Nä, nu blev jag pinsamt sentimental. Filmen "Allt om min buske" väntar på mig, som jag får passa på att se nu när jag är själv, eftersom ingen av mina homies pallar svenska filmer.

Hejdå i lingonskogen.